Jag arbetade på IVA när skoldådet inträffade
Publicerad: 2025-03-13 10:00
Tisdagen den 4 februari var en helt vanlig dag på jobbet på IVA. Jag hade rollen som ledningssjuksköterska vilket innebär att man har överblicken kring beläggning och bemanning, och det var full beläggning den dagen. Jag satt och tog en kopp kaffe på lunchen när vår ansvarige läkare berättade om ett storskaligt skottdrama någonstans på väster i Örebro. Många tankar gick genom huvudet. Var det ett skämt? Eller en övning? Larmväxeln ringde och bekräftade att två skottskadade var på gång till Akuten. De förbereder oss alltid vid större trauman.
Sebastian Andersson, intensivvårdssjuksköterska, på IVA.
Vi fick informationen att det gällde en skolskjutning, men så mycket mer visste vi inte. Hur många var skadade totalt, 2, 10 eller 100? Gällde det barn eller vuxna? Vilka skador hade patienterna? Jag hade fullt fokus på uppgiften att skapa platser. Inom en timme hade vi tillsammans med Thorax IVA ställt i ordning tio platser. Jag samlade alla kollegor som hade möjlighet och berättade vad som hänt och vad vi hittills visste. Klockan 14 fick vi förstärkning av kvällsskiftet, vi beslutade också att dagpersonalen skulle jobba över denna speciella dag. En reporter från Ekot ringde på min tjänstetelefon. Jag svarade att jag inte kunde kommentera läget och bad hen att inte ringa igen, det fanns annat att göra.
Allt var surrealistiskt
Efter polisens första presskonferens klockan 15.30 visste vi att skadeplatsen var säkrad. De två patienter som behövde intensivvård befann sig på operation. Vi hade löpande kontakt med operation och förberedde oss på vad vi skulle göra. Eftersom vi inte visste om det fanns någon hotbild mot patienterna eller mot oss beslutade vi att ta det säkra före det osäkra. Inga anhöriga fick gå in eller ut tills vi visste mer, och de anhöriga till våra andra patienter informerades om läget.
När jag kom hem till familjen på kvällen kände jag mig tom. Allt var surrealistiskt. Jag funderade på hur mina barn hade tagit detta. Min sambo hade pratat med dem och de verkade må bra. Hade någon jag känner drabbats? I media spekulerades det vilt men jag orkade inte ta in mer utan tänkte att jag får reda på det ändå. Konstigt nog kunde jag sova som vanligt. Dagen därpå var jag tillbaka på jobbet. Det var skönt att få träffa kollegorna igen, att få jobba och känna det varma kamratskapet.
En skolskjutning är väl det sista man vill ska hända i ens hemstad. Men det gjorde det och det är hemskt! Nu har det gått en dryg månad och vi har hunnit att bearbeta det som hänt, med hjälp av psykolog på jobbet och med nära och kära. Jag är så förbaskat stolt över mig själv och mina arbetskamrater! Vi löste en tuff situation på ett mycket bra sätt! Det fanns ingen oro eller stress, utan bara fullt fokus på uppgiften! Vi är vana att hantera svårt sjuka patienter, men det här var något nytt och extraordinärt. Men tack vare vår professionella inställning och det fina samarbetet gick det bra. Tillsammans klarar vi allt!
Sebastian Andersson, intensivvårdssjuksköterska, IVA, USÖ
Hade du nytta av innehållet på denna sida?
Skicka gärna förslag till oss på hur sidan kan förbättras
Tack för din återkoppling!
Senast uppdaterad: den 13 mars 2025